Retorik – konsten att övertyga

Retorik är en uråldrig konstform som kanske främst förknippas med ”de gamla grekerna” och Aristoteles i synnerhet som beskrev retorik som ”konsten att vad det än gäller, finna det som är bäst ägnat att övertyga”. Idag brukar vi helt enkelt säga att retorik är läran om talekonsten i såväl teori som praktik. Retorisk teknik från antikens Grekland används än i dag av de flesta talare (till exempel politiker och företagsledare) för att få fram sitt budskap i syfte att övertyga andra.

Vi kommer nu ge dig en genomgång i retorikens tidiga historia under det antika Grekland och Romarriket.

Historik

Människan har studerat retorik ända sedan hon blev medveten om ordets kraft att påverka. Första gången som vi känner till att retoriken omnämns är i Homeros verk Illiaden, där gudarna Akilles, Hektor och Odysseus prisas för sina retorisk förmågor. I mesopotamernas och de gamla egyptiernas kulturer värderades förmågan att tala med vältalighet högt, men det var inte förrän vid uppkomsten av den grekiska demokratin år 508 f. Kr som retoriken började ses som en högre konstform.

Det demokratiska samhället föddes i Aten och i och med det blev den klassiska retoriken ett verktyg för varje fri man att kunna påverka samhället. Genom att föra sin talan hade nämligen vem som helst, som var fri, en möjlighet att påverka sina landsmän att rösta för eller emot olika lagförslag. En mans framgång och inflytande i gamla Aten berodde alltså helt på hans retoriska förmåga att kunna påverka församlingen. Retorik blev mycket populärt. Följaktligen bildades en rad olika skolor som undervisade i retorik, varav en fick en stor grupp av anhängare, så kallade sofister.

Retorik i det antika Grekland

Sofisterna, denna grupp av tidiga retoriker, reste mellan de olika stadsstaterna i Grekland för att lära unga män att debattera och tala i offentliga miljöer. Eftersom en god retorisk förmåga var ytterst nödvändig för framgång i det politiska livet, var studenter villiga att betala sofisterna stora summor pengar i utbyte mot undervisning. En typisk sofist-läroplan bestod av att analysera poesi, definiera ordklasser samt att lära ut olika argumentationstekniker.

Sofisterna var kända för sin förmåga att kunna ta hem, i stort sett, varje debatt, även i de fall man inte hade några förkunskaper i ämnet. Detta lyckades man genom att vara mästare på att tillämpa olika retoriska knep. Det viktigaste var alltid att vinna ett argument, även om det ibland skedde på bekostnad av sanningen.

Den grekiska filosofen och vetenskapsmannen Aristoteles (384 f.Kr – 322 f.Kr) brukar omnämnas som retorikens fader. Han kritiserade sofisternas tillämpning av retoriken och ansåg att den missbrukades i deras syften att vinna en debatt till varje pris. Aristoteles ville hellre se retoriken som ett verktyg i sanningens tjänst. Han skrev avhandlingen Retorik år 400 f. kr som har haft en enorm påverkan på eftervärldens syn på retorik och tillämpningen av densamma.

I sitt verk Retorik definierade Aristoteles tre bevis- och övertalningsgrunder: etos, logos och patos. Att tillämpa etos, handlar om att skapa trovärdighet och därmed få sympati vilket i sin tur ökar människors vilja att lyssna. Logos, i sin tur, går ut på att spela på det logiska resonemanget, att helt enkelt tala till folks sunda förnuft. Patos handlar om inlevelse och vädjar till människors känslor. Alla dessa tre beståndsdelar förekommer i olika stadier i ett klassiskt uppbyggt tal.

Retorik i det antika Rom

Romarna var inte lika övertygade om retorikens kraft som grekerna och det tog lång tid för retoriken att få fäste i den antika romarriket. Men i och med Roms erövring av Grekland år 146 f. Kr. fick grekiska traditioner spridning bland romarfolket. Romarna lät införliva många av de grekiska retoriska elementen i sin egen retorik men samtidigt skiljde de sig åt på flera sätt. Exempel på detta är att man använde sig mer av flödande beskrivningar och övertygande metaforer och mindre av logiska resonemang än grekerna.

Den första romerska mästaren i retorik var statsmannen Cicero. Han skrev ett flertal avhandlingar i ämnet under sin livstid, såsom Da Inventione (86 f. Kr), De Oratore (55 f. Kr) och Brutus (46 f. Kr). Ciceros förhållningssätt till retorik betonade vikten av liberal utbildning. För att kunna övertyga menade han att man behövde ha kunskap i en rad olika ämnen såsom historia, politik, litteratur, konst och juridik. På så vis skulle man kunna få kontakt med vilken publik man än talade till.

Quintilian är namnet på en annan retoriker som har gjort ett stort avtryck på läran om retorik. Efter att i flera års tid tillämpat sina retoriska färdigheter i de Romeriska domstolarna, valde han att öppna ett offentlig skola med fokus på retorik. År 95 f. Kr utkom avhandlingen Institutio Oratoria där Quintilian redogjorde för sitt undervisningssystem i den retoriska läran. Den var avsett att utgöra grunden för varje mans utbildning. Han menade också att utbildning i retorik borde börja redan i tidig ålder.

Quintilianus ägnade en stor del av sin avhandling åt att konkretisera och förklara de fem områden inom retorik vilka, enligt honom, ger vägledning i hur man skapar ett kraftfullt tal. Dessa är:

Inventio (uppfinning): Processen att utveckla och förfina argument.

Dispositio (arrangemang): Processen att arrangera och organisera argumenten för att uppnå maximal effekt.

Elocutio (stil): Processen för att bestämma hur argumenten ska presentera talarens argument med talesätt och andra retoriska tekniker.

Memoria (minne): Processen att lära och memorera talet så att talaren kan uppföra det utan att använda anteckningar.

Actio (leverans): Processen för att öva hur talaren ska genomföra sitt tal med hjälp av gester, uttal och tonfall.

Retorik är en teknik som handlar om att få ut sitt budskap